Alltså, det är ju så jäkla jobbigt det här ibland, när ens andra halva råkar vara ett hav bort. Jag känner lite sådär som jag alltid brukar känna inför utmaningar; Jag tycker att det är otroligt jobbigt men är samtidigt otroligt exalterad över den utveckling som onekligen kommer ur utmaningen.
Här i Uppsala, där jag har börjat bo in mig rätt bra nu, känner jag att jag har hittat tillbaka till mig själv.
Från den känsla av oövervinnerlighet i juni 2007 då jag tog studenten till den envisa känslan under hösten 2007 att jag minsann skulle jobba stenhårt för att tjäna ihop både erfarenheter och pengar till tidiga 2008 då jag kom fram till att jag verkligen behövde och ville ha en fundamental förändring. Jag var så otroligt redo att vända upp och ner på mitt liv. Ett trevande första steg med fyra månader i Frankrike ledde till att jag smått skräckslagen beslutade att jag skulle åka till Kina. Min Frankrikeresa innebar en slags revolution mot min tidspessimism och min prestationsångest som dominerat under hela skoltiden, det blev otroligt rolig och avslappnande tid men samtidigt var det väldigt jobbigt när jag hade så mycket tid att tänka helt plötsligt. På något sätt visste jag dock att det var bara början på något större. Kina var fantastisk och omvälvande. Jag var så fantastiskt lycklig men kände mig så bortkommen ibland. Det kändes som att stå med en fot i det jag trodde var jag och en fot i det som skulle bli jag, eller något sådant. Jag var så oövervinnerlig och hade ett sådant självförtroende samtidigt som jag inte riktigt hade alla mina truper samlade. Men det är väl så med utmaningar, man kommer i något sorts förändringsstadie.
Att komma till Sverige igen var svårt, hemkomsten kändes lite som ett antiklimax och jag kände mig obalanserad. Vem var jag nu? Vart var min plats? Vart var jag påväg? Jag visste inte vad jag ville, visste inte hur jag skulle gå vidare med mitt liv men visste att när krisen, eller hur man nu ska uttrycka det hela, var över skulle jag hitta balans igen och den vetskapen var skön att ha.
Jag förstod bara inte hur jag kunde känna mig så lycklig och så obalanserad på samma gång. Men James och sommaren i England hjälpte till, jag kunde liksom finna ett lugn. Och jag kanske behöver de där motsägelsefulla känslorna på något sätt, det är väl då man känner att man verkligen utvecklas, att något händer, att man verklgen lever. Livet består väl av cykler av balans och obalans, det är så man går framåt.
Det är nyttigt med förändring ibland, men man behöver rutiner och stabilitet också.
Så när jag säger att jag hittat tillbaka till mig själv kanske det inte stämmer fullt ut. Men nu står jag liksom med båda fötterna på samma ställe, det är så det känns. Balans, jag har fått tillbaka balansen igen.
Jag skrev tidigare om att bli äldre och ödmjuk inför livet. Men det innebär också att lära känna sig själv bättre, sina förmågor och tillkortakommanden. När det handlar om självkännedom känns det som om det är lite som Aristoteles sade är sant, att en människa blir inte människa förrän hon möter en annan människa (eller något sådant, det är förresten även något Durkheim, en av sociologins grundade sade). Jag menar att genom att dela livet med en annan person kan man bättre förstå vem man själv är. Givetvis är detta relativt särskillt eftersom ens livskamrat ofta har väldigt stor inverkan på ens egen utveckling.
Mina drömmar är inte de samma idag som de var för tre år sedan, jag tror inte riktigt jag hade någon väldefinierad verklighetsförankrad version av vad jag drömde om, men jag tror att det alltid handlade om att bli lycklig. Det är bara visionen av vägen dit som ändrats något. När jag inser det tänker jag att det jag har spenderat de senaste två åren av mitt liv med var ju ett av mina mål redan då; Att ställa mig själv inför utmaningar som får mig att vända upp och ner på min egen världsbild!
Det här med begreppet drömmar, framtidsdrömmar, tror jag att man använder för att det känns mindre skrämmande än mål. Alltså, mål är ju sådant som man konkret jobbar för och för att göra det måste man ju verkligen tro på sig själv. Och det kan ju vara läskigt att riskera att misslyckas. Jag tror att det är viktigt att drömma och att man hittar konkreta mål att arbeta mot i sina drömmar. Att man liksom vågar.
Jag har några nya mål nu, men jag är nog fortfarande i någon slags efterkrisfas så någon vidare definition har jag inte av mina framtidsmål. Men jag ska bli klar med Universitetet och ta en examen med något intressant huvudämne, detta kan även innebära utlandsstudier. Jag vill vidare göra en jordenruntresa med James och sedan vill jag skapa en vardag, en ihållande sådan, utan slut, för det är sällsynt med det i vårt nuvarande läge. Sedan vill jag uträtta något med mitt liv, göra någonslags skillnad. Och sedan vill jag bilda familj, fast jag känner redan att jag och James är en liten pyttefamilj redan nu. Jag antar att jag vill ha de alla andra vill ha och för första gången i mitt liv känner jag att det är okej. Alla är vi människor och ingen är särskillt speciell, samtidigt som vi alla är unika.
Min största rädsla har alltid varit att känna mig obetydlig, meningslös. Fast jag tror inte riktigt att det kommer hända. Jag tror på Aristoteles och Durkheim. Hela jag och hela det senaste året har genomsyrats av en enda storlagen känsla och person; James. Jag känner mig så lyckligt lottad som hittat någon som jag kan vara med utan tvivel, som jag är beredd att kämpa för och som kanske inte alltid förstår och ser saker och ting på samma sätt som jag gör, men som på något sätt ändå förstår mig, och vice versa, och som på så sätt berikar mitt liv och min meningskänsla.
Uppåt och framåt, återigen!
Godnatt!
