Det känns lite som om jag känner mer, känner djupare, varje dag. Jag älskar starkare, varje dag. Är det inte fantastiskt?
Samtidigt som den här kärleken kanske är mer komplicerad och komplex än andra kärlekar så är det kanske just precis det som gör den så fantastisk. När vi sitter där på varsin sida skärmen, på varsin sida havet så sitter vi ju ändå i samma rum. Vårt rum.
Kanske är idén att vi håller på att genomföra en prövning som brutit ned så många, som förstört så mycket, vad som håller oss uppe. Vi SKA göra det här. Det här är utmaning ställt på sin spets. Kanske kommer vi i slutändan förstå varandra ännu lite bättre och även förstå oss själva. Allt är ett lärande och vi älskar ju att lära. När det känns tungt tänker jag på skrattet..
Det finns inget facit för de ingredienser man behöver för ett perfekt förhållande men jag tror att skrattet är en av de viktigaste. Skrattet, öppenheten, samarbetsviljan, hoppet, viljan och käsnlan av att vara två, tillsammans. Man ska vilja göra saker för varandra, man ska uppskatta och älska och ha förmåga till självreflektion såväl som förståelse.
Ett vanligt förhållande verkar ur mitt perspektiv lätt som en färd på lugnt vatten. Men kanske är samlivet och vardagen ett lika stort stormande hav att besegra som detta är. Fast jag gillar tanken på att det vi gör just nu kan ta oss ett steg längre.
Men jag tar fortfarande ingenting för givet, alla resor har så många olika dimensioner och utförutsedda händelser att man aldrig kan veta något. Min starka tro är dock att om jag känner som jag gör nu, kan alla problem lösas, hur tufft det än kan kännas så kan allt övervinnas bara man har den rätta känslan.
Men hur vet man då om det är den rätta känslan?
Jo, man bara vet.
