Oj, vad livet kan förändras.
Nu står jag här igen. Som om inget hänt. Och som om världen vändes upp och ned. Jag har ingen aning längre, ingen aning idag. Jag vet bara att jag var tvungen, det var det enda rätta att göra. 22 dagar har gått och jag har inte sett mig om en endaste gång, eller egentligen miljoner. Men jag står fast och tvivlar inte. Jag har tydliga anledningar som håller mina fötter på jorden. Jag bär allt med mig i hjärtat och kommer aldrig glömma, aldrig någonsin. Och jag känner bara kärlek och tacksamhet, och sorg. Lycka är att sträva efter, men ingenting man ska vänta på. Den ska jagas och man ska springa genom allt, andas in allt och hinna se så mycket man kan. Man ska inte vänta. Jag hoppas att det slutar göra ont och jag hoppas att bara kärlek är vad som kommer att finnas kvar. Jag hoppas att detta inte betyder aldrig någonsin igen. Jag jag skickar hopp om äkta lycka och enkel kärlek och önskar det innerligt, även för mig själv. Jag känner skuld men innerst inne vet jag att det inte var någon självisk gärning. It takes two to tango och dansen blir inte vacker om man håller kramptag. Jag måste se till helheten och jag måste se till mig själv, för jag är den enda person jag måste leva med livet ut. Men jag känner fortfarande att avstånd håller om man känner att man verkligen vill och jag skulle göra det igen. Det spelar ingen roll allt det som finns utanför, det enda som spelar roll är vad som finns innanför och där spelar geografin mindre roll.
Jag minns och jag älskar och jag är tacksam för att världen vändes upp och ned.
