Nu står jag här igen. Som om inget hänt. Och som om världen vändes upp och ned. Jag har ingen aning längre, ingen aning idag. Jag vet bara att jag var tvungen, det var det enda rätta att göra. 22 dagar har gått och jag har inte sett mig om en endaste gång, eller egentligen miljoner. Men jag står fast och tvivlar inte. Jag har tydliga anledningar som håller mina fötter på jorden. Jag bär allt med mig i hjärtat och kommer aldrig glömma, aldrig någonsin. Och jag känner bara kärlek och tacksamhet, och sorg. Lycka är att sträva efter, men ingenting man ska vänta på. Den ska jagas och man ska springa genom allt, andas in allt och hinna se så mycket man kan. Man ska inte vänta. Jag hoppas att det slutar göra ont och jag hoppas att bara kärlek är vad som kommer att finnas kvar. Jag hoppas att detta inte betyder aldrig någonsin igen. Jag jag skickar hopp om äkta lycka och enkel kärlek och önskar det innerligt, även för mig själv. Jag känner skuld men innerst inne vet jag att det inte var någon självisk gärning. It takes two to tango och dansen blir inte vacker om man håller kramptag. Jag måste se till helheten och jag måste se till mig själv, för jag är den enda person jag måste leva med livet ut. Men jag känner fortfarande att avstånd håller om man känner att man verkligen vill och jag skulle göra det igen. Det spelar ingen roll allt det som finns utanför, det enda som spelar roll är vad som finns innanför och där spelar geografin mindre roll.

Jag minns och jag älskar och jag är tacksam för att världen vändes upp och ned.

Jag har två sådana platser. En av dem fastnade när jag var sexton år och har inte lämnat mig sedan dess. Tre veckor var allt som krävdes. Tre veckor, en massa människor, ögonblick och en hel massa insikter. Det var en plats där jag för första gången upplevde att jag kan klara mig själv.

Nice. Frankrike.

Jag strosade efter promenade des anglais en sen kväll den sista veckan jag var där. Sexton och övervinnerlig. Den där känslan av ändlös frihet, nästan som att flyga, så känns det. Det är inte ofta lycka sprider sig i hela kroppen och det är omöjligt att inte le, men då var det precis så det var och jag kommer aldrig att glömma min promenad i sommarvärmen, sommarmörkret och friheten.

Och nu ska jag tillbaka dit, återigen, detta blir en fjärde gång. Jag brukar alltid tänka att det är så ofantligt tråkigt när människor hela tiden återvänder till samma platser men ibland kan det kanske inte hjälpas.

Gud vad jag romantiserar det, jag vet ju om det, och får så höga förväntingarna att skyarna inte räcker till. Men vad gör man? Frankrike har aldrig gjort mig besviken med sina vackra byggnader, stolta kultur, galna fransoser, fantasisk mat och fantastiskt (billigt) rödvin. Detta är tiden, det är nu jag ska prata som aldrig förr, nu måste det ske! Jag lämnade Bordeaux just när jag kände att jag klivit över den där himla tröskeln och språk faller så lätt i glömska när det inte fär näring. Men nu, nu.

(Den andra platsen är Peking. Där världen vändes upp och ned. Upp och ned på så många fler sätt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och jag längtar alltid till nästa resa, nästa upplevelse, nästa insikt. För världen blir mindre och mindre och får färre och färre gränser ju mer man tänjer sina egna gränser, både mentalt och rent fysiskt.)

Jag har precis kommit tilbaka från James och Kina och tre veckor gick alldeles för snabbt, såklart. Han är världens bästa och tiden i olika delar av världen spelar ingen roll! Äventyrare som vi är så är vi alltid på jakt efter nya upplevelser och utamningar och den trettioförsta januari börjar jag plugga franska i Nice. Egen lägenhet och en ankommande vår och dessutom; Ninna mindre än en timma bort i Monaco. Livet är fantastiskt!

Sedan jag var sexton och pluggade  i Nice i tre veckor har jag alltid velat komma tillbaka och detta blir ett fjärde besök och även det längsta på världens vackraste riviera.

Nu måste jag dock plugga finansiering. Och nej, det är inte roligt. Funderar på att ha statskunskap som huvudämne ändå. Jag förstår verkligen inte hur NÅGON kan vilja arbeta med siffror, stackars människor. Däremot inser jag värdet av mina nyvunna kunskaper, då allt som rör hur världen fungerar är av vikt för att förstå funktioner och relationer på alla olika nivåer.

Au revoir!

Den gångna vårterminen läste jag Statskunskap B med inriktning på internationell politik. Helt klart otroligt spännande, men kanske lite för.. pretentiöst?

Sedan blev det sommar och jag hälsade på mamma och pappa i Katrineholm i två veckor innan de flttade hem till Östersund, jag sov, solade och blev omhändertagen. I Katrineholm lyckades jag även springa vilse, jag förstår inte själv hur jag lyckades för det är en så himla litet.

Efter det åkte jag till England och sydvästra England på sommaren är nog något av det vackraste jag vet. Semestern var ett faktum.

Efter två veckor åkte jag och James till Ghana. Vi blev placerade på God’s Eye Orphanage i Nkwanta i Volta-regionen i nordöst. Fantastiskt, frustrerande, förvånande, jobbigt, roligt och allt på samma gång. Ingen fungerande infrastruktur, inga vägar, inget spår av något man är van vid. Och STARK mat. Vilken upplevelse!

Sedan åkte vi till England igen, mest för att vända. Jag tillbaka till Sverige och James till Kina men vi hann med en irländsk familjesammankomst av, för mig, sällan skådat slag. Vilken grej!

Till slut hann jag hem till Östersund i en vecka och träffade några finfina vänner innan jag flyttade tillbaka hem igen. Till Uppsala alltså.

Nu är jag ekonom. Klart bättre än statsvetare. Så känner jag just nu i alla fall. Det är ungefär en och en halv vecka till delkursen ”Finansiering och redovisning” tar vid och jag lider lite av sifferfobi. Först, på gymnasiet, genomled jag Matematik A och B för att sedan bestämma mig för att läsa icke-obligatoriska Matematik C också för att få bästa möjlighet till att senare kunna plugga vad helst jag ville. Tur var väl det för det visade det sig att C-kursen behövs till det mesta.

Efter det tänkte jag att jag aldrig mer skulle ta fram den där stora kolossen till miniräknare någonsin igen. Ett halvår efter studenten bodde jag fortfarande hemma och jobbade med diverse saker. Jag var uttråkad och bestämde mig för att ta en distanskurs vid Mittuniversitetet och eftersom jag alltid haft tanken att ekonomi nog är en jäkligt bra grej att plugga tänkte jag att det är lika bra att prova hur det är att plugga det som i mitt huvud är den värsta aspekten av ämnet; redovisning. Om jag klarade det klarar jag nog resten (alltså det intressanta och roliga) också, tänkte jag.

Visst klarade jag kursen men efteråt tänkte jag återigen om tegelstensminiräknaren; aldrig mer!

Men.. nu sitter jag ju här igen och är på väg att trycka på den där on-knappen i alla fall. Är det inte konstigt hur man fungerar?

Samtidigt som den här kärleken kanske är mer komplicerad och komplex än andra kärlekar så är det kanske just precis det som gör den så fantastisk. När vi sitter där på varsin sida skärmen, på varsin sida havet så sitter vi ju ändå i samma rum. Vårt rum.

Kanske är idén att vi håller på att genomföra en prövning som brutit ned så många, som förstört så mycket, vad som håller oss uppe. Vi SKA göra det här. Det här är utmaning ställt på sin spets. Kanske kommer vi i slutändan förstå varandra ännu lite bättre och även förstå oss själva. Allt är ett lärande och vi älskar ju att lära. När det känns tungt tänker jag på skrattet..

Det finns inget facit för de ingredienser man behöver för ett perfekt förhållande men jag tror att skrattet är en av de viktigaste. Skrattet, öppenheten, samarbetsviljan, hoppet, viljan och käsnlan av att vara två, tillsammans. Man ska vilja göra saker för varandra, man ska uppskatta och älska och ha förmåga till självreflektion såväl som förståelse. 

Ett vanligt förhållande verkar ur mitt perspektiv lätt som en färd på lugnt vatten. Men kanske är samlivet och vardagen ett lika stort stormande hav att besegra som detta är. Fast jag gillar tanken på att det vi gör just nu kan ta oss ett steg längre.

Men jag tar fortfarande ingenting för givet, alla resor har så många olika dimensioner och utförutsedda händelser att man aldrig kan veta något. Min starka tro är dock att om jag känner som jag gör nu, kan alla problem lösas, hur tufft det än kan kännas så kan allt övervinnas bara man har den rätta känslan.

Men hur vet man då om det är den rätta känslan?

Jo, man bara vet.

Den första månaden innebar även en ny kursstart och nollning, eller invigning som de så fint kallar det. Jag kom nog i världens bästa grupp, Club Kids. Jag har nog även hamnat i världens bästa klass.

Om den nya kursstarten kan nämnas att den är en grundkurs i Samhällsvetenskap vilket innefattar Ekonomisk historia (yeeeej, var min spontana reaktion), Sociologi (aningen flummigt, men en sjujäkla föreläsare), Kulturgeografi (ingen som helst uppfattning om detta ännu) och Statsvetenskap (alltså, det kan ju bara bli bra). Tentan är den 16 november och till dess ska jag läsa sex böcker och en forskningsrapport samt avverka ett flertal föreläsningar och seminarier.

Om nollningen kan jag säga att det var så himla roligt! Min grupp vann dessutom slutsegern efter diverse tävlingar. Gruppen var super och min uppfattning om min klass i stort är att alla är så himla sköna, man är den man är, alla är glada och framför allt så är alla lite nördiga på ämnet vi pluggar. Toppen helt enkelt!

Ja, och så har jag klarat av två gasquer också! Alltså, två formella middagar med efterföljande party.

Det känns så otroligt härligt att ha en vardag och att jag dagligen får förkovra mig i allmänbildande och spännande ämnen. Jag behövde det här – konkret utveckling!

Till veckan väntar sjukt mycket plugg, en informationsträff om utlandsutbyte på den Statsvetenskapliga instutitionen och allmänt trevligt häng. Jag har en klasskompis som bor i andra ändan av mitt hus och det är ju bara hur bra som helst!

På torsdag kommer James hit för andra gången och jag har köpt två biljetter till fredagens hockeymatch på Hovet! Min sportintresserade boyfriend har ju aldrig sett en riktig match så detta kände jag att det var min uppgift att fixa! AIK är svenska fotbollsfavoriter för en fotbollsfrälst engelsman som James så jag kände att AIK Hockey var rätta laget att gå och se för att inviga honom i Hockeysverige!

Gonatt!

Här i Uppsala, där jag har börjat bo in mig rätt bra nu, känner jag att jag har hittat tillbaka till mig själv.

Från den känsla av oövervinnerlighet i juni 2007 då jag tog studenten till den envisa känslan under hösten 2007 att jag minsann skulle jobba stenhårt för att tjäna ihop både erfarenheter och pengar till tidiga 2008 då jag kom fram till att jag verkligen behövde och ville ha en fundamental förändring. Jag var så otroligt redo att vända upp och ner på mitt liv. Ett trevande första steg med fyra månader i Frankrike ledde till att jag smått skräckslagen beslutade att jag skulle åka till Kina. Min Frankrikeresa innebar en slags revolution mot min tidspessimism och min prestationsångest som dominerat under hela skoltiden, det blev otroligt rolig och avslappnande tid men samtidigt var det väldigt jobbigt när jag hade så mycket tid att tänka helt plötsligt. På något sätt visste jag dock att det var bara början på något större.  Kina var fantastisk och omvälvande. Jag var så fantastiskt lycklig men kände mig så bortkommen ibland. Det kändes som att stå med en fot i det jag trodde var jag och en fot i det som skulle bli jag, eller något sådant. Jag var så oövervinnerlig och hade ett sådant självförtroende samtidigt som jag inte riktigt hade alla mina truper samlade.  Men det är väl så med utmaningar, man kommer i något sorts förändringsstadie.

 Att komma till Sverige igen var svårt, hemkomsten kändes lite som ett antiklimax och jag kände mig obalanserad. Vem var jag nu? Vart var min plats? Vart var jag påväg? Jag visste inte vad jag ville, visste inte hur jag skulle gå vidare med mitt liv men visste att när krisen, eller hur man nu ska uttrycka det hela, var över skulle jag hitta balans igen och den vetskapen var skön att ha.

Jag förstod bara inte hur jag kunde känna mig så lycklig och så obalanserad på samma gång. Men James och sommaren i England hjälpte till, jag kunde liksom finna ett lugn. Och jag kanske behöver de där motsägelsefulla känslorna på något sätt, det är väl då man känner att man verkligen utvecklas, att något händer, att man verklgen lever. Livet består väl av cykler av balans och obalans, det är så man går framåt.

Det är nyttigt med förändring ibland, men man behöver rutiner och stabilitet också.

Så när jag säger att jag hittat tillbaka till mig själv kanske det inte stämmer fullt ut. Men nu står jag liksom med båda fötterna på samma ställe, det är så det känns. Balans, jag har fått tillbaka balansen igen.

Jag skrev tidigare om att bli äldre och ödmjuk inför livet. Men det innebär också att lära känna sig själv bättre, sina förmågor och tillkortakommanden. När det handlar om självkännedom känns det som om det är lite som Aristoteles sade är sant, att en människa blir inte människa förrän hon möter en annan människa (eller något sådant, det är förresten även något Durkheim, en av sociologins grundade sade). Jag menar att genom att dela livet med en annan person kan man bättre förstå vem man själv är. Givetvis är detta relativt särskillt eftersom ens livskamrat ofta har väldigt stor inverkan på ens egen utveckling.

Mina drömmar är inte de samma idag som de var för tre år sedan, jag tror inte riktigt jag hade någon väldefinierad verklighetsförankrad version av vad jag drömde om, men jag tror att det alltid handlade om att bli lycklig. Det är bara visionen av vägen dit som ändrats något. När jag inser det tänker jag att det jag har spenderat de senaste två åren av mitt liv med var ju ett av mina mål redan då; Att ställa mig själv inför utmaningar som får mig att vända upp och ner på min egen världsbild!

Det här med begreppet drömmar, framtidsdrömmar, tror jag att man använder för att det känns mindre skrämmande än mål. Alltså, mål är ju sådant som man konkret jobbar för och för att göra det måste man ju verkligen tro på sig själv. Och det kan ju vara läskigt att riskera att misslyckas. Jag tror att det är viktigt att drömma och att man hittar konkreta mål att arbeta mot i sina drömmar. Att man liksom vågar.

Jag har några nya mål  nu, men jag är nog fortfarande i någon slags efterkrisfas så någon vidare definition har jag inte av mina framtidsmål. Men jag ska bli klar med Universitetet och ta en examen med något intressant huvudämne, detta kan även innebära utlandsstudier. Jag vill vidare göra en jordenruntresa med James och sedan vill jag skapa en vardag, en ihållande sådan, utan slut, för det är sällsynt med det i vårt nuvarande läge. Sedan vill jag uträtta något med mitt liv, göra någonslags skillnad. Och sedan vill jag bilda familj, fast jag känner redan att jag och James är en liten pyttefamilj redan nu. Jag antar att jag vill ha de alla andra vill ha och för första gången i mitt liv känner jag att det är okej. Alla är vi människor och ingen är särskillt speciell, samtidigt som vi alla är unika.

Min största rädsla har alltid varit att känna mig obetydlig, meningslös. Fast jag tror inte riktigt att det kommer hända. Jag tror på Aristoteles och Durkheim. Hela jag och hela det senaste året har genomsyrats av en enda storlagen känsla och person; James. Jag känner mig så lyckligt lottad som hittat någon som jag kan vara med utan tvivel, som jag är beredd att kämpa för och som kanske inte alltid förstår och ser saker och ting på samma sätt som jag gör, men som på något sätt ändå förstår mig, och vice versa, och som på så sätt berikar mitt liv och min meningskänsla. 

Uppåt och framåt, återigen!

Godnatt!

Det är väl någon 40+ som egentligen säger sådant. Och så jag.

Livet är en resa, ett äventyr, inte bara fysiskt utan mentalt. Jag utmanar mig själv, det ger mig en kick och det är så jag utvecklas. Att komma hem från Kina blev en otal verklighetskrock. Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Var passar jag in? Och så en insikt att livet inte är vad jag trodde när jag var arton. Man tror att man är så vuxen när man tar studenten, men de här två åren har gjort mig mer ödmjuk och det känns skönt. Förändring är en konskvens av något annat, liksom allt i livet, och den märks oftast inte förrän långt efteråt. Nu vet jag var jag har mig själv igen och jag vet var jag är i livet och i vilken riktning jag är påväg.

James tog min upplevelse av vad livet är till en helt annan nivå. Jag trodde väl inte att det handlade om att dela. Att det kunde göra mig såhär lycklig. Ett långdistansförhållande var inget vi valde, det enda val vi gjorde var att vi skulle vara tillsammans för något annat fanns inte ens på kartan. Jag tror att man bara blir olycklig om man i ett förhållande håller varandra tillbaka, ett gemensamt mål är viktigt och sedan gör man vad som krävs för att få det att fungera. Det är helt enkelt inte särskilt komplicerat när man vet vad man vill och man vet var man har varandra.

Det var brutalt, nästan lika brutalt som sista scenen i Inglorius Basterds (Christoph Waltz var för övrigt brilliant som Överste Hans Landa), att åka rulltrappan upp till säkerhetskontollen på Birminghams flygplats igår.

Att senare komma in mot Skavsta flygplats och se de blygt mörkgröna barrträden fick mig att tänka på Sydvästra Englands starkt lysande gröna nyanser och på hur fäst jag faktiskt blivit vid det vackra landskapet och hur mycket jag tycker om det lilla, men ack så storslagna och inflytelserika landet, eller ön. Det är ju som en liten ö.

Inte ens det idylliska svenska landskapet som susade förbi utanför bilfönstret fick mig att känna som jag borde. För vad är ett rött litet hus med flagga och utbredda åkrar i jämförelse med de små engelska byarna omgivna av kullar i lysande grönt?

A N G L O F I L  stavas det visst.

Kort sagt, upplevelsen av att komma hem kändes inte så rolig som den borde. Jag kände mig avtrubbad. Halv. Jag har i hemlighet alltid tänkt att personer som är sjukligt fästa vid sin partner är patetiska. Särskilt då det verkar som om de förlorar sina egna identiteter och blir näst intill oigenkänliga. Fast jag förstår nu. För plötsligt kliver det in en person i ens liv som med sin närvaro påverkar ens liv så fundamentalt att man inte kan tänka sig en framtid utan denne.

Ja, ni fattar, jag är bortom all räddning.

Men.

Eftersom livet är ett äventyr och eftersom utmaningar är något som höjer spänningen och glädjen så är jag säker på att det kommer bli ett bra år.

Att göra:

• Skriva på lägenhetskontrakt. Korridor med fem rum som delar kök och en balkong. Mitt omöblerade rum på nitton kvadrat har internet, toalett, dusch och BADKAR! Jag är SÅ GLAD!
• Skriva inköpslista för min nya bostad. Den kommer bland annat inkludera en STOR säng.
• Betala kår- och nationsavgift.
• Besöka Uppsala för första gången.
• Försöka ta reda på om jag verkligen är registrerad eller inte. Och beställde jag ett UpNet konto? Informationen är inte särskilt tydlig och hjälp verkar svår att få.
• Då mitt Teliaabonnemang äntligen går ut den tjugofemte ska jag byta till Halebop kontant, det betyder gratis sms till hela världen.
• Lämna in datorn för backup och städning.
• Hem till Östersund och packa grejor.

Men prio nummer ett nu är att köpa hostmedicin. Och tågbiljetter.

Bloody gorgeous.